1. You appear to be visiting from a country other than Sweden, please visit our English site.

Musikindustrins räddning – artistbloggar?

Musikindustrin och framförallt de stora drakarna vacklar. Man kan tycka att de alltför länge klamrat sig fast vid en affärsmodell som de flesta med ett konto hos iTunes, kan se inte håller vatten länge till.

Musik är dock något universellt och önskan att följa artister och deras utveckling har inte blivit mindre. Snarare verkar det som att den aspekten av artisteri blivit viktigare. TV-formatet Idol med 15% musik och 85% med Peter Jihdes ”hur känns det”– intervjuer och reportage om artisterna skvallrar om någonting annat. Nämligen att det man i själva verket är intresserad av är det runt omkring. Musiken är helt enkelt inte längre det mest väsentliga.

Utöver själva musikupplevelsen har fans tidigare haft möjligheten att köpa DVD:er med extramaterial, samla autografer och gamla plektrum, ladda ner obskyra filmklipp på YouTube och diskutera favoritartisterna på diskussionsforum och communities. Allt för att få veta mer, få en känsla av att komma nära artisterna och för att få dela sin upplevelse med andra.

För att prata i internet-lingo så har vi närmat oss en situation där idolen (inte musiken) är det ”sociala objektet”.

Kanske var det så att Plura och Eldkvarn förstod detta då de bildade skola inom genren artistbloggar i vintras. Deras ”svart blogg” var säkerligen en bidragande orsak till att deras album med samma namn var en av deras största succéer sedan 1987. Svart blogg sålde guld, vilket idag innebär 20 000 skivor (på 80-talet var gränsen för en guldplatta, 50 000 ex.

Efter Plura har artister som Petter, Magnus Uggla, Ken Ring följt i deras fotspår.

Säljer artistbloggar mer skivor? Njae, kanske inte direkt men indirekt hjälper till att fördjupa den relation som vi så gärna vill ha med våra idoler. Det känns som att vi kommer dem närmare och kanske har vi också en chans att skriva nånting som de läser och kommenterar. Nånting med relationen till artisten blir mycket intressantare när vi inser att även Petter har ett barn som vaknar på nätterna och när vi får se hans något misslyckade matlagningsförsök. En slags intimiserande effekt skulle man kunna säga. Vi blir mer som kompisar.

Här finns lärdomar för andra än skivindustrin. Konsumenters nära relation med varumärken är någonting som även akademiker och moderna affärstrateger också gärna pratar om. De menar att det efterliknar den relation vi har med våra vänner och att denna kompisrelation innebär långsiktig lojalitet. Problemet som gör att företag stannar där artisterna vågar är att man måste ge någonting genuint för att förtjäna detta kompisskap/lojalitet. Man måste våga visa den misslyckade lasagnen, visa sig lite sårbar för att uppnå närhet, intimitet och slutligen lojalitet.