Så övervinner vi överflödets tyranni

Synsättet där mediekonsumenters uppmärksamhet är en begränsad resurs som ska allokeras mellan ett överflöd av information brukar kallas attention economy. Det är ett sätt att använda ekonomisk teori för att lösa informationshanteringsproblem.

What information consumes is rather obvious: it consumes the attention of its recipients. Hence, a wealth of information creates a poverty of attention and a need to allocate that attention efficiently among the overabundance of information sources that might consume it.

Herbert Simon, Nobelpristagare i ekonomi

Ingenstans är överflödet av information så stort som på Internet. Senast sökmotorerna visade antalet sökbara sidor (augusti 2005) var de ca 20 miljarder stycken, fördelade på ca 100 miljoner sajter. Ingenstans är alltså behovet av en effektiv allokering av uppmärksamheten viktigare. Google såg detta tidigt och har med AdWords skapat en minst sagt lönsam affär på att agera mäklare på uppmärksamhetsmarknaden.

I detta, i praktiken oändliga, överflöd måste det sållas och sorteras för att bringas mening. Chris Anderson kallade detta för ”filter” i The Long Tail. Anderson delar upp filtren i förfilter och efterfilter, där ett förfilter är t ex en redaktör eller en A&R-person som väljer ut innehåll innan det blir tillgängligt. Ett efterfilter är något som väljer ut relevant information ur det befintliga utbudet, som till exempel Googles PageRank, Amazon.com:s bokrekommendationer eller gamla hederliga topplistor. David Weinberger baserade sin bok Everything is Miscellaneous på att vi har kommit till den punkt i historien där efterfiltrena är så pass effektiva att förfiltrena blir irrelevanta. Det intressanta med efterfiltrena är att de så ofta utnyttjar Wisdom of Crowds, eller kollektiv intelligens om man så vill. Beroende på hur dina preferenser är relaterade till andras preferenser plockas rätt information ut till just dig - och vi blir smartare tillsammans. Det är en fin tanke.

Andra, som t ex Facebook och MySpace, har nyligen satsat stort på att matcha människors användarprofiler mot rätt annonser. Annonsören kan numera rikta in sin kampanj på dessa sajter så att den bara visas för singelkillar på Södermalm som har Petter som sin favoritartist och gillar öl. (För att nå målgruppen i just det exemplet kanske det skulle funka att annonsera i Rocky, men ni förstår vad jag menar.) CTR på MySpace ökade enligt upgift med 300% i och med deras ”HyperTargeting”-program. Visserligen från en extremt låg nivå, men att det är värdefullt att allokera uppmärksamheten mer effektivt är tydligt - även för besökarna, som får se mer relevanta annonser. Eller? Fråga John Anderton: