Teknologiskt beteende

Nicholas Carr uttryckte en intressant tankegång när han blev intervjuad angående sin nya bok i senaste Wired:

We’re transferring our intelligence into the machine, and the machine is transferring its way of thinking into us.

Med “the machine” menar här Carr såklart Internet, som alltmer liknar det Kevin Kelly beskrev i sin legendariska artikel “We are the web”, eller vad Sun Microsystems menade med sitt gamla “The network is the computer”-mantra; en enda jättelik programmerbar dator.

Carrs poäng är att vi försöker få den här maskinen att uppträda mer och mer intelligent och mänskligt för att den ska kunna hjälpa oss bättre och med fler saker. I den processen för vi över mer och mer information och resonemang som vi tidigare hade i våra hjärnor till maskinen och använder den i princip som en extern lagrings- och processenhet. Kommunikationen med detta externa medvetande sker enligt det protokoll som maskinens konstruktion tillåter.

Mängder av kontorsarbeten går idag ut på att mer eller mindre mekaniskt ta emot en aldrig sinande ström meddelanden, processa informationen i dem och sedan skicka meddelandena vidare - ungefär som en nod i ett datornätverk. Maskinen har med andra ord fått oss människor att själva bete oss som maskiner.

I en av de allra bästa filmerna som kretsar kring dessa filosofiska resonemang, Blade Runner, är det till och med omdebatterat om huruvida huvudpersonen Deckard (Descartes?) är människa eller maskin - och maskinerna är tydligt mer mänskliga än människorna. Jag noterar att det inte är första gången vi refererar till den gode Ridley här på bloggen och avslutar med ett citat:

I think, Sebastian, therefore I am.

Nog filosoferat. Nu måste jag kolla mailen.